|
|
Kärleken till en häst
Majsan hade varit på ridskolan så länge jag kunde minnas.Hon var hela 18 år gammal men fortfarande pigg som en 5 åring. Majsan var allas favorit, en trygg nybörjarponny som man kunde lita på i alla väder. Till dom duktigare ryttarnas glädje, var hon även en rutinerad tävlingsponny, som kunde det mesta inom dressyr. |
Men det fannas bara en som älskade henne över allt annat. Jag. Jag hade lärt mig rida på henne, och hade pysslat om henne i timmar. Ibland hade jag bara suttit där och pratat med henne. Majsan hade gått på ridskola i över 8 år och innan dess så var hon tävlingsponny, som placerat sig ända upp till medelsvåra klasser. Hon hade alltid kämpat hårt men nu blev hennes ben bara sämre och sämre. Och inte var det kul att ha ryttare skumpande på ryggen timme efter timme Hennes krafter började ta slut men ändå drev ryttarna på henne lika hårt som förut. Om hon inte ville gå, fick hon smaka på spöet och ha skänklar hamrande i sidorna. Den förut så älskade ponnyn hade blivit en ponny som ingen älskade. Ingen, utom jag "Majsan ska avlivas i helgen" sa stallchefen Kenta till mig.
"Avlivas"?? utbrast jag
"Ja, hennes ben är inte dom bästa längre, som du vet".
"Men varför kan hon inte få komma ut på landet och bara gå och beta i en stor grön hage med nån duktig liten tjej som kan ta hand om henne" ?
"Hennes ben är så dåliga, att även om hon får vila, kommer hon att ha ont och det vill vi ju inte".
"Nej, det är klart men..."
"Inga men nu! Tänk på Majsan, du älskar ju henne. Låt henne slippa lida"!
"Visst, låt henne slippa lida", snyftade jag fram.
Lördag morgon cyklade jag upp till stallet. Om en timma skulle inte Majsan finnas längre. Min älskade sköthäst, som jag alltid hade haft. Gråtande sprang jag in i stallet. Majsan, jag måste till Majsan!!
"Stopp! Ta det lungt"! röt Kenta till mig. "Ta dig samman nu. Jag förstår att du är ledsen, men du vill väl att Majsan ska få vara lycklig den sista tiden"?
"Jo... "
"Bra, gå och pyssla med henne nu. Ge henne ett par äpplen".
Den timman kommer jag minnas i resten av mitt liv. Jag borstade henne, pratade med henne och grät tyst i hennes man. Sedan kom veterinären och Majsan somnade in för gott. Kenta, som stått bredvid mig, gick fram till Majsan och tog försiktigt av henne grimman. Den gula grimman, med vitt nosludd. Den jag hade köpt till henne när jag var nere i Göteborg.
"Här, jag tänkte att du kanske ville ha den..." . Snyftande tog jag emot den och tryckte den hårt, hårt intill mig. Kenta stod och såg rådlös ut. Efter ett litet tag tog han ett steg närmare och gav mig en kram. Så stod vi länge och bara grät. Så här i efterhand förstår jag att vi gjorde det bästa man kunde göra just då. Vi lät Majsan slippa ha ont, slippa alla ryttare som slet henne i munnen och sparkade henne i magen. Vi lät henne värdigt somna in i sin box.
En sak var säker, hon var älskad ända in i döden
Min älskade Simona
Jag hade ridit på ridskola i nästan 8 år, och var fodervärd på den bruna B-ponnyn Camaro. Vi tävlade allt från medelsvår dressyr till nationella hoppklasser.
Men för varje dag blev jag ju längre och längre, och snart fick Camaro återvända hem till sina ägare. Och jag fortsatte på ridskolan.
Jag heter Anna och är 14 år gammal. Och såklart är jag lika hästgalen som du
Det var efter en lektion i slutet av vårterminen som jag kom hem och frågade mamma och pappa om jag kunde få en häst.
Och efter lite tjat och planering från deras sida så bestämde vi att jag skulle få en häst! Jag var salig! Aldrig hade jag trott att jag skulle få en EGEN häst!
"Mamma! Kom och titta!" ropade jag och mamma tittade i den nyinköpta hästtidningen;
"Jaa, varför inte? Ring på den du!" svarade mamma och fortsatte med disken.
Så här såg annonsen ut;
Underbar hopphäst till salu!
Hbl- Sto född 1993 e. Cortez
Ca 155 cm hög, brun med bläs. Hoppar 150 cm
utb. Msv A/svår A
Säljes till gott hem!
35.000.- med utrustning
Jag ringde på annonsen och vi bestämde att jag redan dagen därpå skulle komma och provrida. Mamma och pappa hade precis råd att betala vad stoet skulle kosta om jag la till lite av mina sparpengar.
Och underbar var det minsta hon var! Simona, som hon hette, var totalt fantastisk!
Hon hade fjäderlätta rörelser och ett mjukt steg! Och hoppade alldeles kolossalt underbart! Efter provridningen pratade Mamma och pappa med stoets ägare innan de skrev på papperen. Vi lastade i Simona i transporten och körde hem henne till privatstallet där vi fått stallplats.
Jag red Simona varje dag i nästan tre år, och det fanns ingen mer underbar häst i hela världen. Ingen med hennes charm och ingen med hennes hoppkapacitet och initiativförmåga!
Så småningom började vi tävla, och det var efter ett SM som vi fick ett besök från en tjej i min ålder och hennes mamma. Med sig hade de en polis.
"Hej, vi skulle vilja titta på ert sto, Simona hette hon va?" sa tjejens mamma.
'Jag nickade och visade dom till hagen, och tjejen som hette Sandra rusade in genom staketet och Simona gnäggade högt.
"Åh, älskade Cherry!" Sandra grät och kramade om halsen på Simona.
"Cherry?" frågade jag och blev iskall i hela kroppen. Vad menade dom?
Polismannen, jag och mamma satte oss på en bänk. Sandra och hennes mamma kom också. "Det är något vi måste berätta" sa dom bara.
"Du förstår, Anna" började Sandra
"För lite mer än tre år sedan stals Cherry, min häst, ur hagen. Vi har letat överallt och det var på SM:et som jag fick se Simona och jag kände igen henne direkt! Dessutom är brännmärkningen på halsen samma som Cherry hade. Du har alltså köpt en stulen häst"
Veckorna som följde var bara en mardröm. Simona Eller Cherry som hon hette skickades till andra sidan landet, hem dit där hon bott förut. De som sålt henne till oss greps. Men det spelade ingen roll
För mej var allt som någonsin betydde något för mej, långt långt borta
Aldrig mer skulle jag få se min älskade Simona.
|
